Och med det menar jag i tankegångarna. Det blev ingen löpning igår. Det blev ingen löpning idag. Torsdagens "vila" är farlig. Den sätter mig i en dålig vana som jag bara bygger på. Men jag måste ändå tänka att jag inte får vara för hård mot mig själv. Det är OKEJ om jag inte tränar någon.

Det är det här jag är och har varit lite rädd för innan - att jag ska börja må dåligt för att jag någon gång någon vecka inte tränar. Få dåligt samvete och tänka att "fan vad dålig jag är".

Jag kan bli väldigt nedstämd när jag ibland börjar tänka att "Fan, jag måste äta så här och träna i resten av mitt liv annars blir jag tjock igen". Ja, jag tänker så ibland, och det har varit mycket så senaste tiden. Jag trivs ju grymt bra med LCHF och fattar egentligen inte vad problemet är, för jag vill ju inte äta potatis och pasta och ris och mackor, haha. Det är ju inte svårt med LCHF. Det är ju bara kul och gott!

Ja måste börja tänka att det faktiskt inte gör någonting om jag inte tränar fyra dagar den där veckan, och att det faktiskt inte gör någonting om kolhydraterna helt plötsligt hamnar på 30 nån dag. Det är OKEJ. Jag kommer inte svälla upp till en flodhäst bara för det.

Jag får istället tänka att

• Fyfan vad bra jag är som har tappat nästan 20 kilo hittills.
• Fyfan vad duktig jag är som vågade mig in i en ny livsstil och har kört på den i över ett halvår nu.
• Jävlar vad härligt att jag idag tränar mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv,
• och fy fan vad bra jag är som idag kan springa nästan 4 kilometer utan att stanna. För 4 månader sen hade jag aldrig sprungit som träning i hela mitt liv!

 Om jag ställer mitt liv idag mot hur mitt liv såg ut för 6 månader sen så är det som natt och dag. Jag har varit fantastiskt duktig och ska fortsätta vara det, men jag måste tillåta mig själv att det är okej att inte nå upp till mina egna förväntningar av mig själv. För världen går inte under, och jag går inte under!