Ett bra tag innan jul så sa min syster till mig att det hon störde sig på med oss som äter LCHF är att alla hela tiden letar efter substitut för att kunna äta liknande det som vi åt innan LCHF. Det gav mig en tankeställare. För mig handlar ju LCHF i grund och botten om att äta så bra och naturligt som möjligt. Att jaga substitut för grejer hela tiden är ju egentligen inte vettigt alls när det är just dom sakerna som jag inte vill äta för att må bra.

 

Det jag försöker ersätta är / har varit pasta, bröd, pajdeg, godis / desserter. Saker som med gluten och socker får mig att må dåligt, letar jag istället ersättningar för fast inom ramarna av LCHF. Knåpar ihop recept, letar det perfekta LCHF-brödet. Dettta handlar också bara om vanor. En vana av att äta bröd till frukost, en vana att det MÅSTE vara pasta till köttfärssåsen, en vana av att äta en bit dessertpaj till efterrätt en lördag. Vanor rakt igenom.

Idag, efter lite mer än tre år med LCHF har jag faktiskt börjat ledsna. Jag behöver inte dom här substituten, och finner dom otroligt onödiga. De två senaste månaderna har jag försökt äta så "rent som möjligt", vilket för mig innebär att utesluta substitut och bara äta saker så som dom kommer naturligt från naturen. Och det funkar bra!

Den tre år långa jakten efter att hitta det perfekta LCHF-brödet (som ändå inte finns, aldrig kommer att finnas) är över och det känns faktiskt skönt. Substituten är ändå inte goda oavsett hur mycket vi kämpar. Sen ska jag inte vara den som är den - jag gillar fröknäcke och emellanåt blir det LCHF-tortillabröd bakat. Men utövet det - nej.