När jag började med LCHF i slutet av 2012 så hade jag en planerad "ätardag" i månaden! Visst, det var ett stort steg att gå från att äta chips, ostkrokar och massa godis ca 4-5 dagar i veckan till att tillåta mig själv att bara göra det en dag i månaden! Trots en ätardag i månaden så gick jag ju snabbt ner 20 kilo.

 

Jag tror på att tillåta sig själv ibland, bara man har kontroll på vad man gör, och är väl medveten om vad det är man kommer att göra, och vad det gör med min kropp (både fysiskt och psykiskt!). Det är a och o för mig att planera när jag ska få gå utanför LCHF-ramarna, annars håller det inte - och värst av allt - om jag spontant faller dit så får jag dåligt samvete. Det dåliga samvetet finns inte i bilden om det jag stoppar i mig är medvetet och främst planerat!

 

När jag började med LCHF kändes det som att jag behövde en ätardag planerad, som en morot för att månad för månad ta mig dit jag skulle. Att sköta mig bra 29 dagar och på den 30e dagen liksom få andas ut, äta mina chips, och sen starta igen.

 

Idag är det faktiskt lite mer än 2 hela månader sen jag åt ett chips eller en godisbit. Så länge har jag inte varit utan mina "beroenden" någonsin, och jag är så stolt över mig själv! När jag gjorde min nystart i början av januari så lovade jag mig själv en inplanerad ätardag, dock så satte jag aldrig ett datum, och har faktiskt skjutit på det ända sen dess.

 

Just nu så känner jag inget behov alls av att ha en ätardag. Jag tänker inte på det och jag behöver det inte. Jag har kommit jättelångt med mig själv och jag gör det här så jävla bra! Vem vet, min utmaning kanske blir att inte äta "mina" chips eller "mitt" godis på ett halvår. Jag ska suga på den karamellen någon vecka till. Jag gillar ju utmaningar, och som det ser ut nu skulle det gå galant. Inget avsteg förrän den första juli. 6 månader. Det borde ju gå!